Precis som om ni inte fattat det redan så har jag liksom stannat av, ja till och med backat, i min träningsutveckling de senaste åren. Det är rent tragiskt faktiskt.

Hur man som jag älskar träningen så mycket, men ändå inte prioritera den. Att som jag vara instruktör och försöka puscha massor av andra människor att träna och ta tillvara på sina fungerande kroppar och sedan låta min egen förfalla. Det skrämmer mig. Och det är ändring nu. Inget snack om saken. Jag har redan tagit beslutet att bli en människa som är i form igen, nu gäller det bara att lägga upp en strategi... En hållbar sådan. Jag jobbar heltid, har tre barn, leder tre yogapass i veckan och MASSOR av föreningsuppdrag. Häcken full faktiskt. Det är INGEN ursäkt för att inte träna, men det ställer onekligen till det lite grann. Här gäller det att hitta en fiffig strategi, att lägga upp en plan som håller i längden. Det gäller att vidga sina vyer, tänka kreativt...

Igår hittade jag en dvd skiva som legat hemma och skräpat ett tag. Träna mage, rumpa, lår med Paolo Roberto. En kvart om dagen. EN KVART? Piece of cace...

...säger jag inte idag när jag struttar runt med träningsvärken from hell i mage, rumpa och lår...

Tror just att jag har träffat min nya bästa kompis. Haha!

BTW: Ikväll blir det en tur i joggingspåret! Är SÅ på G igen!

Godmorgon!

Började dagen med en (inte så skön som den borde vara) joggingrunda med min bästa bror nere på stranden. Det är verkligen vardagslyx att få göra det när man bor så långt från varandra som vi gör. Sådant där som man tar för givet om det sker oftare.

Jag gissar att vi sprang strax under 5 kilometer och fasiken också vilken dålig form jag är i. Jag har gnällt på formen i flera år nu, för den har så sakterliga blivit sämre och sämre sedan jag sprang Göteborgsvarvet för två år sedan. Jag har inte alls prioriterat konditionsträningen sedan dess, och hur stark jag än har blivit med all yogaträning så är kondisen under all kritik. Å det är inte roligt. Å inte blir man mer sugen på att flåsträna när man får blodsmak i munnen av minsta lilla... Det är verkligen deprimerande.

Familjen har ju kört träningsutmaningen sedan nyår och visst, där brukar jag ligga ganska bra till. Men NU jäklar skall inte mina timmar bra bestå av yoga, promenader, något gympapass och en löptur varje månad. Nej, nu jäklar skall kondisen återerövras! (Påminn mig gärna om jag glömmer av det)

Nu väntar Busfabriken med hela ligan. Sedan ikväll kommer föräldrarna hem från Paris så då blir det mysmiddag tillsammans hela gänget! Vädret är fortfarande supertrist. Men tackålov regnar det inte iallafall!

Ha en fin dag hörrni!

När man har lite svag karaktär (som jag ibland har), är det bästa att ha en pappa som man kan tvinga med sig med ut och springa. Är det väl bestämt så går det ju inte att backa liksom! Så idag kom jag faktiskt ut och sprang på riktigt. Det stannade inte vid en önskan som det gjort länge nog. Det var tokjobbigt och jag kände mig som en heffaklumb i alldeles för små (när krympte de) träningskläder. Men jag sprang, nåja, gick en hel del med, och det är ju bättre att vara en heffaklump som springer istället för en heffaklump som inte springer. Eller hur?

Nu väntar duschen, middagen (som Maja har lagat), och soffan. Gott liv helt enkelt!

Var helt på det klara med att jag skulle ge mig ut på en härlig powerwalk i morses när barnen gick iväg till skolan. Men hoppsan, när de ropade hejdå mamma och travade iväg till skolan låg jag fortfarande som död kvar under det varma täcket... Vilken karaktär man ändå har...

Jag ÄLSKAR poweryogan som jag utövar. Men nu har jag tränat den i drygt 4 år. Jag har varit instruktör i 3 år och nu känner jag faktiskt att det är dags att utmana sig en smula igen. Ni vet, mig och utmaningar, en oslagbar kombo ;-) Även om träningen och yoggisarna utmanar mig varje vecka så behöver JAG och MIN  KROPP en egen utamaning. En som jag inte delar med någon annan utan som bara gäller mig. Jag har bestämt mig för att utforska andra delar av yogan.

Det som lockar mig mest (men även skrämmer) är en av de allra tuffaste yogaformerna, nämligen ashtangayogan! Den är precis som poweryogan mycket dynamisk, men är mer akrobatisk och ställer höga krav på muskelstyrka och balans redan från början.

Muskelstyrkan är väl ganska så bra med smidigheten...den har väl en del kvar att önska... Men vad sjutton man måste väl ha mål att sträva mot? Eller?

Eftersom vi inte har någon ashtangainstruktör där jag bor så blir det till att börja öva hemma själv med hjälp av böcker och dvd-filmer. Kanske inte optimalt, men ändå en början. Visst?

Wish me luck!                    

Alltså, för att vara en människa som springer någorlunda regelbundet och dessutom gillar det, så är det alldeles för sällan jag får tummen ur ars**t och gör det! Då är det bra att ha en lillebror som hetsar och en sådan har jag tackålov. Skulle ALDRIG kunna med att backa när han bestämt sig för att "här skall minsann springas". Fatta hur bra det är eller? Att ha någon som inte ger en utrymme för att banga! Lustigt nog utövar jag någon liknande makt på min äldsta dotter så ja, efter att ha moffat i oss alldeles för stora godispåsar under eftermiddagen så var vi tre stycken som gav oss ut i löparspåret.

Vissa är jädrigt nöjda med tilltaget redan innan start!

Laddade till max!

Två stycken slagna hjältar.

Vi hade inte en suck mot Tilda hon tog de 4,5 kilometrarna på en tid lååångt bättre än oss andra. Henne såg vi faktiskt bara ryggen på! Brorsan hade formodligen en suck, men jag gissar att hans samvete inte hade mått bra av att lämna mig ensam på efterkälken. Iallfall så kändes det riktigt bra. Det gick inte fort, men jag orkade jogga hela vägen, vilket i dagsläget var en fin prestation! Gissa hur mycket träningvärk jag kommer ha i morgon?

Har ju helt glömt av att redovisa resultatet i träningsutmaningen för februari...

Nu har jag inte allas resultat såhär i huvudet, men pasen vann en klar seger på 27 timmar och själv kom jag på en hedrande tredjeplats med 19,5 tränade timmar under februari. Om två veckor skall vi träffas allihop och då skall det bli spännande att se vad för aktivitet papsen kommer lura iväg oss på :-)

Jisses, vilken total urkörning av min stackars kropp! Just nu värker det i varendaste lite del av den! Gjorde papsen sällskap i skidspåret i morse efter barnen hade gått till skolan. 8 kilometer runt golfbanan blev det. Höll väl på en knapp timme i runda slängar. Och vilket pass! Hade blodsmak i munnen och svettet det sprutade. God damn it vad härligt det var. Backe upp och backe ner... Här snackar vi pannben... Inte en enda vurpa lyckades jag åstadkomma heller ;-)

Dagens energiboost blev det iallafall!

Efter ett sådant träningpass känner jag mig så jäkla tacksam över att jag har en kropp som faktiskt orkar schava runt på bakhala skidor en timme, tacksam över att ha ett psyke som gjorde att jag faktiskt kom iväg fastän klockan bara var 8 och tacksam över att jag har en pappa att sällskapa med!

Min sedan tidigare stora beundran för "riktiga" skidåkare är nu om möjligt ännu större! Galet vad grymma de är! Kommer att sitta klistrad framför tv:n för att se längåkning på OS!