Hittade en festlig bild som min kompis Winnie har fotat. Den låg i mappen bland alla bilderna som är tagna på Sri Lanka. Skulle tro att den är tagen på hotellet som vi bodde på i Colombo. Undra om det finns liknande skyltar i mellanmjölks Sverige?

Ytterligare en måndag att lägga till handlingarna och hade jag skrivit det här inlägget för ett par timmar sedan så hade det varit en måndag av det bättre slaget. Jobbade 5 timmar i morse och det var som vanligt roligt. Dessutom kände jag mig rellativt pigg och feberfri. Det var flera veckor sedan jag hade en sådan låg temp  som jag hade i morse och när jag dessutom knappt hade någon feber igår så var hoppet gigantiskt att den här jädra skitskjukan äntligen hade gett med sig.

Efter jobbet åkte jag hem till päronen för förmiddagsfika och sedan sällskapade min snälla mamma med mig till Borås (läs: körde mig för att jag är för feg för att köra själv) för att träffa doktorn. Där gick det väl som det gick. Doktorn har fortfarande inte hittat felet, men vi kom överrens om en del undersökningar jag skall göra framigenom. Så nu har vi en ny plan iallafall. Planer är bra. De kan man hänga upp livet på.

En snabbfika med min morbror blev det med. Han den sjuklingen hade hunnit med två läkarbesök under dagen så vi satt och kände oss eländiga tillsammans en stund! Men det var mysigt att ses!

Sedan hem och doktorn ringde mig för att meddela de av provsvaren som hon redan hade fått. (Har jag sagt hur bra hon är?!) Alla prover såg fortfarande fina ut vilket naturligtvis känns skönt! So far so god, en ganska bra dag helt enkelt. En HEL dag utan feber!

Men häpp, sedan hände det. Värk i hela kroppen och så var vi över 38 grader igen. Gissa hur mycket jag rasade ner på botten då? Kan meddela att jag rasade så fort att jag slog huvudet i botten.

Nu skall jag så sakterliga simma uppåt igen och gissa om jag kommer åka på samma smäll om och om igen. Frågan är bara hur många gånger? 

Lugn och skön söndagkväll. Matilda och Victor sover över till i morgon och hänger i tvsoffan med oss. Söndagslyx. I morgon blir det halvdag på jobbet och sedan ett date med min doktor i Borås. Får se vad hon har för idéer att jobba vidare på. Följetongen fortsätter...

Ha en fin kväll!

När jag kom hem från jobbet idag var vädret ungefär 1000 gånger härligare än vad det var när jag gick dit i morse (-4) och suget på att ta en promenix i solen var stort. Men orken, efter lite för många timmar på jobbet, var det lite sämre med så det fick bli en kompromis. För ut i solen skulle jag! Och även om jag bara hann sticka näsan mot värmen en liten stund innan solen dalade ner bakom grannhuset så var det SÅ njutningsfullt!

Ligger tillsammans med familjen i soffan och fredagsmyser. Som vanligt konstaterar vi att sofforna är för små för att ligga i allihop. Men vad tusan. Nära är mysigt ;-)

Dock går ögonen igen hela tiden och jag håller mig knappt vaken. Brukar sova middag varje dag för att orka med hela kvällen, men jag vet inte det har inte blivit av i dag. Så nu blir det sängen, skall jobba tidigt i morgon.

Natti!

Det är ju inte baaaara nackdelar med att vara sjuk och hängig för det har de senaste dagarna resulterat i en hel massor av blommor. Jag som ALDRIG får blommor annars. Jo, på min examensdag fick jag mängder av blommor, men frånsett det händer det en gång varje sekel ungefär.

Häromdagen var ju mams och paps här med blommor. Igår fick jag härliga tulpaner av Mange.

Som om detta inte vore nog så hade mina kära utskotts kollegor som var här på möte i dag  blommor med sig!  Inte nog med att det kom hem till mig så jag slapp ta mig någonstans utan både fika och en vacker vårbukett hade de med sig! Är inte det kärlek så säg?

När jag vaknade i morse och upptäkte att det vara alldeles vitt utomhus igen så drog jag, likt en barnunge, täcket över huvudet och somnade om. När våren äntligen är på gång och det blir bakslag på det här viset vill jag INTE vara med!

Nä, jag har sagt det miljontals gånger förrut och jag säger det igen:

 Mer sommar, sol och värme åt folket!

I vår yttepyttiga gymnastikförening är vi bara två stycken ledare  som har yogainstruktörsutbildning. Vi har haft yoga i snart fyra år och det har gått fint fast vi bara varit två. Innan har vi  tillsammans haft fyra pass i veckan, men nu sedan jul har vi bara haft tre pass. Vissa perioder när någon varit sjuk eller varit på semester har således den kvarvarande instruktören fått leda fyra pass i veckan. Lite väl tufft ibland. Men vad har väl det gjort. Att instruera yoga är något av det bästa som finns!

Denna terminen har vi fått känna på hur sårbart det är. Med mina 12 veckors feber och Pernillas influensa, skadade axel och nu, som löken på laxen, BÄLTROS! Det tar liksom inte slut på eländet.

Nu undrar jag bara hur tålmodiga yoggisar vi har. Hur många kommer att komma tillbaks efter den här mardrömsterminen? Det är ett gäng gånger de har möts av en lapp på dörren. En del gånger har någon av oss varit där, men behövt köra på halvfart. En del gånger har mamsen min kunnat rycka in för att köra lite Mindfulness. Vi har löst det så gott vi har kunnat, men fy så trist det har varit.

Det finns ingen utbildad instruktör där ute som skulle tänka sig att hoppa in som vikarie?