Pratade med mamsen min för en stund sedan och berättade för henne hur fullständigt överväldigande det är att ha så många fina, omtänksamma runt omkring mig. Tror aldrig att jag upplevt något liknande. ALLA frågar hur jag mår, alla vill veta hur det går med utredningen. Det är skönt att få prata av sig men samtigt är jag förtvivlat trött på att allt skall kretsa kring mig och min feber. Det känns så oerhört självcentrerat att bara prata om mig. Dessutom är jag så in i norden gnällig!

Men,

Jag mår inte bra, orkar ingenting och det tär enormt på psyket. Det är vår, jag vill träna, jag vill planera framåt. Jag vill LEVA igen!

Just nu lever jag på paus. Varje morgon när jag vaknar intalar jag mig själv att just IDAG, det är dagen då febern ger med sig. Jag måste det för att överhuvudtaget ha en anledning att komma ur sängen. Men varje dag blir jag besviken.

Hur länge skall det hålla på? 10 veckor till? 20? Om det försvinner hur vet jag att det inte kommer tillbaks? Och om det försvinner, vad var felet?

Just nu är det helt enkelt förjädra svårt att hålla näsan ovanför vattenyttan. Går och drar täcket över huvudet och hoppas på en bättre dag i morgon.

Men vad jag egentligen ville ha sagt med detta förvirrade inlägg var mest att jag är tacksam och glad över mina fina vänner, familj och arbetspolare.

Ni är bäst, även om jag just nu är lite dålig på att visa det!

 

mams

10 mars 2011 14:08

Just nu är det din tur att få lite energi från din omgivning, snart mår du bättre och kan ge energi. Du vet ge och ta! Kram i massor (lipa inte)

 

Karin BS

10 mars 2011 19:19

styrkekramar till dig!!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja, jag försakar min gamla blogg för min nya. Det kanske inte är snällt att bara strunta i sin gamla trokänare, men just nu gör jag det ändå. Behövde en nystart. Ett roligt projekt tillsammans med min dotter. Och kul, det har vi! Kom gärna på besök! ...

Det var INTE alls min mening att göra er oroliga. Att skriva ett sådant  deppinlägg som jag gjorde förra veckan och sedan inte höra av sig på mängder av dagar. En del har ringt och varit nojiga som sjutton och jag tackar för all omtanke.   Hur är...

Om jag ärligt får säga vad jag tycker så är det liiiiite för mycket just nu. Febern ger inte med sig (3 månader nu), jag skall till Borås x2 denna veckan för olika undersökningar. Jag jobbar i helgen, vi har en 14-åring här hemma som inte är helt bal...

Vaknade utan (tjoho) feber i morse. Skuttade inte (men nästan) till jobbet. Jobbade på utav bara sjutton. Promenixade hemåt i solen. Hämtade upp Axel med medföljande kompis på fritids. Tog vägen förbi affären och handlade. Gick hem plockade upp maten...

I fredags när jag kom hem från jobbet låg ett brev och väntade på hallmattan. Ett stort, fint brev med handskriven adress, hur ofta för man sådana nu för tiden? I låg ett brev från min rara kusin. Ett brev som värmde ända ner i magen. Fullt av kärlek...