Annapanna

Direktlänk till inlägg 27 augusti 2010

Fredagsfunderingar

Av Anna - 27 augusti 2010 09:21

För massor av år sedan, eller ja, för 10 år sedan ungefär var jag stressad. Så stressad att jag inte orkade göra annat än att jobba och sova. Jag sov på lunchrasten istället för att äta. Jag mådde superdåligt och var en pain in the as för hela min omgivning. En riktig bitterfitta helt enkelt. När jag lyckades ta mig ur detta lovade jag mig själv att jag ALDRIG mer skulle hamna med näsan så nära den berömda väggen igen. Jag skulle bli den styrande i mitt eget liv.


Och jag lovar, jag har inte varit i närheten en enda gång sedan dess. Men jag har hela tiden varit livrädd för det. Varenda dag har tankarna vandrat tillbaks till tiden jag mådde så dåligt och varenda dag har jag varit nöjd över mig själv att jag har lyckats hålla mitt löfte till mig själv. Därför har jag tagit det lugnt när jag har behövt, lyssnat på kroppen, jobbat mycket med avslappningövningar, yogan kom in i mitt liv. Ja, blivit mer harmonisk helt enkelt.


Men nu så kan jag lukta mig till faran och även om allt är coolt just nu så känner jag mig orolig. Orolig över att jag har tagit på mig för mycket, orolig över om jag kommer att kunna sätta stopp om det behövs. Jag har mycket runt omkring mig, Det har jag alltid haft och jag gillar det. Men jag gillar inte när jag får ett tryck över bröstet och när jag likt en struts stoppar huvudet i sanden och vägrar se åt vilket håll det barkar...


Jag jobbar heltid nu, med världens roligaste jobb förvisso, men ändock ett jobb som tar på krafterna. Jag vill gärna jobba fulltid men jag vet inte om jag pallar... I höst skall jag vara handledare för en sjuksköterskestudent. Gissa hur läskigt det känns... Dessutom skall jag få egna ansvarsområden på jobbet. Jag har ju inte ens kommit in i jobbet än! Det förväntas mycket av mig och jag är livrädd för den dagen som jag inte vågar erkänna att jag känner mig som en nybörjare på mitt jobb längre...


Jag har tre barn. Ett barn bor förvisso inte hemma, men jag lovar jag lägger lika mycket energi på henne som de som bor hemma. Axel har precis börjat skolan med allt vad det innebär. Maja börjar högstadiet och går in i tonåren... Jösses Amalia! Jag vill finnas där för dom på ett sätt som jag känner redan nu att det inte kommer att funka. Jag har skämt bort både dem, men mest mig själv, med att ha mycket tid tillsammans med dem nu de åren när jag har pluggat. När tjejerna var små och jag jobbade som mest så sa jag ofta lite kaxigt till andra, som för att ursäkta mig själv, att det är bättre med kvalitetstid med barnen är med kvantitetstid.


Men det är SÅ fel, jag inser det nu! Det är att finnas där mycket som är grejern!


Jag har familj och vänner som jag vill hinna träffa mer, jag vill vara den bästa fastern i världen för mina älskade syskonbarn. Jag vill inte träffa dem en helg varannan månad. Jag vill hämta dem på dagis, vara barnvakt och vara en del av deras vardag. De har bara en faster och då skall de banne mig ha den bästa!


Tre pass yoga i veckan skall jag instruera i höst. Jag älskar det. Det är det härligaste som finns, men jag har inte gått någon utbildning på länge, kommer inte vidare och är skraj för att de som går hos mig skall känna av det. Prestationsångest i samband med yoga. Det rimmar liksom inte rätt...


Jag har ett  mycket ärofyllt förbundsstyrelseuppdrag som jag är SÅ stolt över. Jag vet att jag skulle kunna göra stordåd. Men uppdraget hamnar liksom längst ner i prioriteringen hela tiden. Stressande?  Frusterande! Jag vill prestera! Men som det är nu så hinner jag knappt förbereda mig för möterna. Inte hinner jag läsa alla handlingar, svara på alla mail. Inte är jag väl värd mitt uppdrag då heller?


Jag vill finnas där för min familj, jag vill vara duktig på mitt jobb och dessutom jobba så mycket att jag faktiskt drar in en betydande summa pengar till familjeekonomin som jag inte har bidragit till speciellt mycket de senaste sju åren. Jag vill träffa nära och kära mer. Jag vill träna, inspirera andra...


Sedan har vi allt utöver. Tandläkartider, föräldramötet, barnens fritidsaktiviteter och så vidare. Det känns som om det alrig tar slut...


När det blir för mycket blir jag sittande i soffan eller liggande i sängen. Jag blir som förlamad och gissa hur stressad jag blir av varje sekund som försvinner ur mitt liv till ingen nytta?


Sedan känner jag mig lite orolig över att jag känner såhär redan nu. Hur skall det då inte bli till vintern när det är kallt, regningt och framförallt MÖRKT!


Inser att alla dessa känslor har MASSOR att göra med min semester. Tre veckor i solen TILLSAMMANS med familjen där jag hann läsa 9 böcker och det mest ansträngande var att resa sig från brassestolen, sätta på badskorna och gå tio steg ner till havet för att svalka sig. Kontrasterna är enorma. Jag fattar det. Jag kommer snart in i livet igen. Men jag kan ändå inte låta bli att känna mig lite orolig...


Nä, vad säger ni? Daxs för ett avslappnande yogapass innan det är dags att gå till jobbet eller?

 
ANNONS
 
Ingen bild

S

27 augusti 2010 12:35

Önskar jag hade lite kloka, stöttande ord att säga, men....tyvärr inte. Göra en lista med alla dina måsten och sedan sätta alla punkter i nån prioriteringsordning. Se vad som hamnar längst ner och helt enkelt skala bort det... Är det en bra idé? Skickar en BAMSEKRAM iallafall och önskar att vi sågs mer..

 
Ingen bild

Martina

27 augusti 2010 18:22

Andas...! och var rädd om dig!!!

 
Jenny

Jenny

28 augusti 2010 13:41

Kram.

http://grusimaskineriet.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Anna - 12 april 2011 16:30

Ja, jag försakar min gamla blogg för min nya. Det kanske inte är snällt att bara strunta i sin gamla trokänare, men just nu gör jag det ändå. Behövde en nystart. Ett roligt projekt tillsammans med min dotter. Och kul, det har vi! Kom gärna på besök! ...

Av Anna - 8 april 2011 19:18

Det var INTE alls min mening att göra er oroliga. Att skriva ett sådant  deppinlägg som jag gjorde förra veckan och sedan inte höra av sig på mängder av dagar. En del har ringt och varit nojiga som sjutton och jag tackar för all omtanke.   Hur är...

Av Anna - 30 mars 2011 21:19


Om jag ärligt får säga vad jag tycker så är det liiiiite för mycket just nu. Febern ger inte med sig (3 månader nu), jag skall till Borås x2 denna veckan för olika undersökningar. Jag jobbar i helgen, vi har en 14-åring här hemma som inte är helt bal...

Av Anna - 28 mars 2011 19:54


Vaknade utan (tjoho) feber i morse. Skuttade inte (men nästan) till jobbet. Jobbade på utav bara sjutton. Promenixade hemåt i solen. Hämtade upp Axel med medföljande kompis på fritids. Tog vägen förbi affären och handlade. Gick hem plockade upp maten...

Av Anna - 27 mars 2011 20:19

I fredags när jag kom hem från jobbet låg ett brev och väntade på hallmattan. Ett stort, fint brev med handskriven adress, hur ofta för man sådana nu för tiden? I låg ett brev från min rara kusin. Ett brev som värmde ända ner i magen. Fullt av kärlek...

Presentation

Sök i bloggen

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23 24
25
26
27
28
29
30 31
<<< Augusti 2010 >>>

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Följ bloggen

Följ Annapanna med Blogkeen
Följ Annapanna med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se