Trots att jag har haft en urmysig dag är jag superlåg. Bästa A och A (mina finaste klasskamrater) var här i förmiddags och käkade frulle. Några timmars ältande om vår ofrivilliga arbetslöshet och osäkra sysslesättning som timvikarier var oerhört skönt. Även om jag inget hellre önskar än att någon av dem får ett jobb så är det ändå liiiite skönt för självförtroendet att det inte bara är jag som inte har något riktigt jobb. Och även om jag inte alltid har förmågan att se att jag är bra som sjuksköterska (även om jag någonstans inser att så är fallet) så VET jag om hur bra de båda är... Äh, töntigt resonemang, jag vet...

Under eftermiddagen kom A tillbaks med sina goa tjejer E och E så jag fick fixa till dem i håret, vilket var MYCKET välbehövligt. Fattar inte hur svårt det kan vara att få till en dag och klippa dem när både mamma och frisör är utan jobb! Tjejerna passade även på att härja loss med sonen en stund vilket var mycket uppskattat! Han sa till mig att han tyckte minsann jag kunde klippa dem lite oftare så de kunde leka med honom. Sötisen.

Nä, jag har väl egentligen ingen större anledning att vara såhär låg. Men jag gissar att det är en kombination av den ständigt gnagande oron över min ofrivillga arbetslöshet och en efterreaktion på den smått euforiska helgen. Mörkret gör inte saken bättre heller. Dessutom hade jag verkligen bestämt mig för att träna idag, vilket jag inte mäktat med och detta känns som ytterligare ett nederlag.

Det enda rätta just nu är nog att dra täcket över huvudet och hoppas på att sinnesstämningen i morgon är lite lättare...

Godnatt alla ni fina <3