Har laddat hela dagen, nej hela hösten egentligen, för att komma ut och springa. Senast jag var ute och sprang var någon gång i april om jag inte minns helt fel. Jag gillar att springa, i synnerhet på hösten när det är mörkt ute. Konstigt egentligen eftersom jag så hett avskyr hösten för övrigt. Men det är något speciellt med att springa när det är mörkt, kanske det att det är så lite folk ute som kan bevittna mitt stånkande och flåsande...

Har iallfall haft lite ont i magen för att ge mig ut hela dagen. Inte för att jag inte var sugen, nej för att jag vet hur fruktansvärt tungt det är varje gång man skall komma igång på nytt. Men idag hade jag verkligen BESTÄMT mig. Här skulle springas! När maken kom hem från jobbet tvingade jag således hoom att följa med mig. Han är av den soretn att det kan ha gått tio år sedan han tränade sist, han flyger fram i spåret ändå. Orättvist värre! Men så väger han ett gäng med kilon mindre än mig oxå. Iallfall gav vi oss ut, och kors i taket, det kändes faktiskt ganska okej. Jag orkade springa större delen av 5 kilometers slingan och klarade även att prestera en liten spurt på slutet. Inte illa! Jädrar i min lilla låda så nöjd jag känner mig nu!