Har pratat med maken länge, i flera år faktiskt om det inte är läge för honom att ha en egen hobby eller fritidsintresse. Att leva med en så hopplös människa som jag är är inte det lättaste, eftersom jag ständigt fyller mitt dygn till bristringsgränsen. Detta har under åren medfört att det finns tid för min egotid (eftersom jag gör anspråk på den), men inte för hans (eftersom han inte gör anspråk på den). Han har, till hans försvar, gjort tappra försök under åren med buggkurser, karate, styrketräning och annat, men intresset har ofta svalnat ganska så snart.

Eftersom jag är en hopplös drömmare så provocerade jag honom till vansinne för några veckor sedan med att inte ge mig innan han avslöjade vad han drömde om. Jag vet, vi har varit tillsammans i snart 20 år och jag vet inte vad mannen drömmer om... Det är lite scary faktiskt ;-)

Iallafall, jag lovade att vad det än var han drömde om så skulle jag att supporta det till 110. Ingen blev mer förvånad när den stora drömmen var att.... lära sig spela elgitarr... Totalt otippat!

Idag kom han hem med gitarren och oj vad han går runt och ser lycklig och frän ut med den. Det skall bli spännande som sjutton att se vart det här tar vägen eftersom ett annat nyuppkommet intresse är musikintresset. Eller han har alltid varit musikintresserad, men nu är det visst hemsk gammal 80-tals hårdrock som är grejen. (Jag gillar verkligen INTE hemsk gammal 80-tals hårdrock). Det kanske är lite dynamik på gång hemma hos oss ;-) 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja, jag försakar min gamla blogg för min nya. Det kanske inte är snällt att bara strunta i sin gamla trokänare, men just nu gör jag det ändå. Behövde en nystart. Ett roligt projekt tillsammans med min dotter. Och kul, det har vi! Kom gärna på besök! ...

Det var INTE alls min mening att göra er oroliga. Att skriva ett sådant  deppinlägg som jag gjorde förra veckan och sedan inte höra av sig på mängder av dagar. En del har ringt och varit nojiga som sjutton och jag tackar för all omtanke.   Hur är...

Om jag ärligt får säga vad jag tycker så är det liiiiite för mycket just nu. Febern ger inte med sig (3 månader nu), jag skall till Borås x2 denna veckan för olika undersökningar. Jag jobbar i helgen, vi har en 14-åring här hemma som inte är helt bal...

Vaknade utan (tjoho) feber i morse. Skuttade inte (men nästan) till jobbet. Jobbade på utav bara sjutton. Promenixade hemåt i solen. Hämtade upp Axel med medföljande kompis på fritids. Tog vägen förbi affären och handlade. Gick hem plockade upp maten...

I fredags när jag kom hem från jobbet låg ett brev och väntade på hallmattan. Ett stort, fint brev med handskriven adress, hur ofta för man sådana nu för tiden? I låg ett brev från min rara kusin. Ett brev som värmde ända ner i magen. Fullt av kärlek...