Vet inte om det kan bli så mycket värre än så här...(det är klart jag vet att det kan, men just nu är detta botten). Allt som har kunnat gå fel idag har gått fel. Remisser har kommit bort, läkare som vi varit tvugna att blanda in har inte gjort det de lovat. Saker jag behövt har inte funnits och det har varit helt omöjliga läkemedel ordinerade. Dessutom har jag fått göra flera moment, som jag överhuvudtaget aldrig sett förut.. Mina patienter är verkligen hur sjuka som helst och borde ha legat på IVA om det inte vore fullknökat där. Har verkligen snott runt som en stolle hela dagen och knapp suttit på arslet en enda sekund. Helt vansinnigt helt enkelt!

Gav mig av hemmåt alldeles för sent och skulle ringa mina föräldrar för att berätta att jag blev så himla sen (hade lovat att klippa dem), men då hade visst batteriet till telefonen gett med sig. När jag väl sedan sitter på tåget pajjar det (ja tåget alltså)! Vad ger ni mig för den? Så det var snällt att kliva av tåget för att ta nästa... Gissa vad klockan var när jag kom hem? HUR MYCKET SOM HELST!

Men vet ni? Jag har inte gråtit idag heller. Tårarna brände bakom ögonlocken där en stund, men när jag fick tagit några djupa andetag så gav det med sig. Vad som gör mig mest stolt är allt beröm jag har fått av chefen och alla kollegor som tyckte att jag verkade så lugn trots den hysteriska situationen. Det känns skönt att de tyckte jag var lugn, trots att det var kaos inombords och att jag helst av allt velat sätta mig ner och tjuta. Men jag lyckades både klämma in några leenden och några garv, om än något krystade sådana, under dagen! Nu hoppas jag bara att både jag och patienterna överlever morgondagen med!

Kram på er!

 

Kattis

9 juli 2009 17:40

...och detta var samma kväll jag arbetade över till 23:45. Kvart i tolv! Inte okej! Tack och lov att det råder undantagsfall på jobbet för hade det varit så här jämt... Det fanns helt enkelt inte en-enda-minut över till dokumentation under hela passet så jag kunde sätta mig med det först när rapport överlämnats till nattpersonalen. Hade jag varit erfaren kunde jag säkert knåpat i hop det på något annat sätt men jag hade ändå fått jobba över. Vill inte dra in på dokumenterandet heller! Skulle ju inte jobba på två dagar och eftersom alla patienter var så himla sjuka ville jag få med allt. Måste erkänna att några tårar faktiskt trillade på min kind när jag var på väg därifrån... men det var mest självömkan.

http://www.metrobloggen.se/kattiskorvapa

 

nilla

26 juli 2009 15:20

My Gosh!
Det låter som att vi behöver höja skatten och förstärka sjukvården.
Lite skrämmande att det är som det är...=/, både för er som jobbar och för patienterna.

http://nillalivet.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja, jag försakar min gamla blogg för min nya. Det kanske inte är snällt att bara strunta i sin gamla trokänare, men just nu gör jag det ändå. Behövde en nystart. Ett roligt projekt tillsammans med min dotter. Och kul, det har vi! Kom gärna på besök! ...

Det var INTE alls min mening att göra er oroliga. Att skriva ett sådant  deppinlägg som jag gjorde förra veckan och sedan inte höra av sig på mängder av dagar. En del har ringt och varit nojiga som sjutton och jag tackar för all omtanke.   Hur är...

Om jag ärligt får säga vad jag tycker så är det liiiiite för mycket just nu. Febern ger inte med sig (3 månader nu), jag skall till Borås x2 denna veckan för olika undersökningar. Jag jobbar i helgen, vi har en 14-åring här hemma som inte är helt bal...

Vaknade utan (tjoho) feber i morse. Skuttade inte (men nästan) till jobbet. Jobbade på utav bara sjutton. Promenixade hemåt i solen. Hämtade upp Axel med medföljande kompis på fritids. Tog vägen förbi affären och handlade. Gick hem plockade upp maten...

I fredags när jag kom hem från jobbet låg ett brev och väntade på hallmattan. Ett stort, fint brev med handskriven adress, hur ofta för man sådana nu för tiden? I låg ett brev från min rara kusin. Ett brev som värmde ända ner i magen. Fullt av kärlek...