Äldsta dottern och hennes syskon hade hängt en del på stranden med mormodern och morfadern förra veckan och dottern hade knäppt en del härliga sommarkort:

Hittade även mycket spexigare och festligare  kort i dotters kamera än i min egen när jag kapade dotterns:

Efter de senaste två veckornas rivstart på nya jobbet, var det skönt att få lite ledigt över midsommar. Jobbade midsommarafton, men drog så snart jag slutade på eftermiddagen, ner till Halmstad tillsammans med maken, där resten av klanen väntade. Spenderade två lugna, sköna och mysiga dygn tillsammans med familjen innan det var dags att ge sig av hemåt mot verkligheten igen...

 Världens buffé stod uppdukad när vi kom fram.

 Brorsan, maken, äldsta dottern, yngsta dottern och svägerskan

Mamsen,faster, jag och papsen

Fick ett SÅ fint armband av brorsan, med familj i examenspresent!

Naturligtvis blev det en omgång av familjeknocket. Matchen spårade som vanligt ur och jag tror inte att vi korade något vinnande lag...

Mams i action

Brorsnor och faster bildade lag

Storfuskaren ;-)

Älsklingstjejen...

...och älsklingskillen!

Skall muddra äldsta dotterns kamera med, så jag återkommer nog med fler bilder lite senare!

Idag är en stor dag! I kväll kände jag för första gången att det är roligt (jätte!) att vara sjuksköterska. Jag  kände även (större delen av tiden) att jag hade ganska bra koll på hur och när och vad jag skulle göra.

Dessutom fick jag otroligt positiv feedback från min handledare!

Går och lägger mig nu. Nöjd och belåten med den sköna känslan i magen!

Natti <3

Samma visa idag som igår. Ensamt ansvar för 10 patienter (naturligtvis med min handledare inom nära räckhåll), med två väsentliga skillnader mot igår.

Igår stressade jag runt och hade ingen koll. Idag tog jag det rellativt lugnt och hade ganska bra koll. 

Igår tyckte min handledare att det var lungt. Idag höll jag med henne.

Ett rejält fall framåt, men är ändå totalberedd över att det kommer bli fall bakåt också innan det här är över...

Over and out!

Kom glad, pigg och förväntansfull (nä, jag skojar inte) till jobbet och jag hann inte mer än innanför dörren innan min handledare glatt meddelade mig att nu var det minsann dags för mig att ta eget ansvar för alla våra 10 patienter. Gulp, den var jag naturligtvis inte beredd på men jag svarade glatt att jovisst det lät som en bra idé. Det tyckte jag ju naturligtvis inte alls, men det kunde jag ju gärna säga. Förvirringen var till en början  total, men jag försökte ändå lägga upp en strategi för eftermiddagen och kvällen.

Den gick det väl sådärbra med kan man väl säga. Jag slet som en galning och var både glad och tacksam över att jag hade en toppenbra undersköterska med mig plus att jag naturligtvis hade min duktiga handledare att ropa efter när det krisade (vilket det ungefär gjorde var 5:e minut...). Jag sprang runt och gjorde allt och ingenting på en gång och satt inte på min rumpa många sekunder.

Vid halvtio var vi iallafall klara, allt som skulle göras var gjort (tror jag), patienterna var överrapporterade till natten och min handledare och jagsjälv stämplade glatt ut. Jag var förvisso mer trött än glad, men ändock vid gott mod. När vi kommer ner i omklädningsrummet tycker jag att jag har väntat på den positiva feedbacken (som jag tyckte jag gjort mig förtjänt av) från min handledare länge nog och säger till henne att det där gick ju bra att ta hand om alla patienter själv på det där viset. Då svarar hon, fortfarande lika glatt, att jovisst det gick ju bra och att hon hade medvetet låtit mig ta alla patienter eftersom det var så extremt lungt på avdelningen och det ändå knappt var någonting att göra... *öhhhh*

Tjenare... Lungt? Hur är det då när det INTE är lungt undrar jag?

Plötsligt kändes inte allt så glatt längre!

Dags att ge sig av till jobbet igen. Känns som om jag bor där nu för tiden. Men det är ju lika bra kanske. Desto mer jag är där, desto mindre skräckinjagande blir det. Tror jag. Eller hoppas kanske.

Har lite flax idag och får skjuts av familjen och slipper således åka tåg. La familja skall till svärmor på kalajs så jag får åka med dem både dit och hem. Att jobba sex kvällar på en vecka är faktiskt ingen hit och det är tur att jag inte har en sådan här vecka igen förrän i augusti.

Gårdagen var lugn och visst jag handlade, fixade mat x3, ordnade med massor av papper och ringde flera MÅSTE samtal, men jag bestämde själv tempot vilket var en härlig känsla. Sedan gick den lediga dagen alldeles för fort som vanligt. Nu är jag ledig på tisdag nästa gång. Då skall jag träffa A, som också är ledig *längtar*.

Nope, skall försöka ösa ihop fårskocken här hemma för nu är det dags att dra! Ha en fin lördag och njut av att ni är lediga ;-)

Kram

Men vad roligt att det kommer en mindre syndaflod från himlen när man (jag dårå) äntligen har en ledig dag efter en veckas dygnetruntanspänning!

Tjoho helt enkelt!

Jag har inte gråtit en enda gång på jobbet ännu. Det måste väl ändå vara ett gott tecken? Förvisso är jag toktight med min handledare som inte har krävt speciellt mycket självständigt arbete av mig än, men ändå. Jag har inte gråtit!

Alla verkar vara snälla och vissa saker har jag hyfsad koll på. Sedan finns det några rejält svarta hål som jag förtvivlat försöker fylla. Har ändå som ambition att ta en sak i taget. Men jag säga så mycket att fickorna är till bredden fullproppade med komihåglappar.

Kvällspass i kväll igen, sedan ledig dag i morgon. Skall bli underbart att få spendera dagen med barnen. Har knappt sett till dem sedan i måndags. Kan ju bli lite kul att få prata med dem, speciellt när jag jobbar hela helgen och yngsta dotter och sonen åker på semester hela nästa vecka.

Nope, nu gå tåget om en liten stund. Dags att ge sig av!

Ha en fin dag allihop!