En känslomänniska är jag. Av stora mått. Det är ingenting jag förnekar. En mer lättlipad människa får man leta efter. Men nervös blir jag inte speciellt ofta. Lite småpirrig kanske, men inte nervös. Iallafall inte så att jag låter det påverkar mig utan är jag småpirrig sätter jag upp värsta coola fasaden. Har nog inte varit riktigt nervös sedan jag var 13 år och skulle dansa i en talangjakt på torget i Lerum *ryser vid minnet*  Men i morse...

...så slog nervositeten över att börja jobba i morgon till som ett slag i magen. Satt och åt frukost och kunde helt plötsligt inte svälja mackan jag hade i munnen. Trodde jag skulle kräkas och pulsen dunkade och rusade på som aldrig förr. Det var nära att jag började hyperventilera och gråta, men tackochlov ringde telefonen och när jag pratat färdigt hade det lagt sig någorlunda...

Fy, vilken obehaglig känsla.

Taktiken för resten av dagen är att förtränga vad som skall hända i morgon och inte låta nervositeten ta över förrän jag väl är på jobbet i morgonbitti. Då kommer jag ju ändå inte ha tid att vara nervös.

Nu gäller det bara att sysselsätta sig resten av dagen för att skingra tankarna!

 

Papsen

7 juni 2009 15:17

Coola neer! Jag är övertygad att morgondagen kommer att bra bra, bara du inte missar tåget. Lycka till!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja, jag försakar min gamla blogg för min nya. Det kanske inte är snällt att bara strunta i sin gamla trokänare, men just nu gör jag det ändå. Behövde en nystart. Ett roligt projekt tillsammans med min dotter. Och kul, det har vi! Kom gärna på besök! ...

Det var INTE alls min mening att göra er oroliga. Att skriva ett sådant  deppinlägg som jag gjorde förra veckan och sedan inte höra av sig på mängder av dagar. En del har ringt och varit nojiga som sjutton och jag tackar för all omtanke.   Hur är...

Om jag ärligt får säga vad jag tycker så är det liiiiite för mycket just nu. Febern ger inte med sig (3 månader nu), jag skall till Borås x2 denna veckan för olika undersökningar. Jag jobbar i helgen, vi har en 14-åring här hemma som inte är helt bal...

Vaknade utan (tjoho) feber i morse. Skuttade inte (men nästan) till jobbet. Jobbade på utav bara sjutton. Promenixade hemåt i solen. Hämtade upp Axel med medföljande kompis på fritids. Tog vägen förbi affären och handlade. Gick hem plockade upp maten...

I fredags när jag kom hem från jobbet låg ett brev och väntade på hallmattan. Ett stort, fint brev med handskriven adress, hur ofta för man sådana nu för tiden? I låg ett brev från min rara kusin. Ett brev som värmde ända ner i magen. Fullt av kärlek...