Laddar för att laga middag men har precis INGET matinspiration alls! Det finns inget att laga till hemma (jag lagade redan igår soppa på en spik, så det är verkligen ekande  tomt i kylskåpet) så jag måste ge mig iväg och handla. Och BLÄK! Jag vill inte!  Varför är det alltid jag som måste göra det när ingen annan har lust?

Så då var två pass avklarade på praktiken på IVA. Jättespännande, jättekul och jättesvårt är väl en bra sammanfattning. Jag har en bra handledare och jag tror att dessa veckor kommer att vara väldigt lärorika. Men jisses vad trött man blir av att göra så lite.

Eftersom det är en intensivvårdsavdelning är det måga moment som jag aldrig har sett förut, vilket leder till att det är mycket "titta på" som gäller. Och det är SÅ sövande. Att titta och försöka hänga med samtidigt som kroppen är så passiv...Det är en utmaning!

Något som gjorde mig glad är att skolan har strulat till det när det gäller min nästa praktikperiod. Nu gör vi 3 veckor, sedan är det skolan 1 vecka och sedan är det 3 veckors praktik till. Min nästa period skall jag göra på ett demensboende här i stan. Men idag kom chefen på IVA och sa att skolan meddelat dem att jag skall vara på IVA även nästa period. Vilket inte gjorde mig någonting. Tvärtom känns det jättelyxigt att få vara här i sammanlagt 6 veckor och slippa sätta mig in i ytterligare en arbetsplats. Och mina två  handledare lovade att ta hand om mig även nästa period. Det känns faktiskt toppen om jag skall vara ärlig. Hoppas nu bara att skolan inte strular något mer utan att det blir såhär nu!

Imorgon är jag ledig och det innebär naturligtvis hemmaplugg. Skall dock lämna sonen lite kortare på förskolan i morgon så vi får lite sovmorgon och kvalitetstid tillsammans! Myspys!

Godmorgon! (eller förmiddag, dårå...)

Idag är det sista lediga dagen för familjen, men inte för mig. Den hade jag igår. Idag är det nämnligen dags att börja praktisera igen! Tre veckor på Iva skall det bli innan det är färdigt. Ser fram mot det SÅ mycket och det skall bli jättespännande! Dock är det som vanligt lika läskigt...

Börjar vid halv två och innan dess skall jag hinna med att fräscha till mig med lite ny färg i håret, läsa igenom papprerna från avdelningen, laga lunch och kanske även få någonting vettigt gjort här hemma.

Så kanske det är dags att höja tempot en aning ;-)

Ajajaj vilken GRYM träningsvärk jag har. Här går man och tror att man är en vältränad typ för att man köra yoga flera gånger i veckan och är ute och springer då och då. Snacka om att lura sig själv!

Fick hoppa in som aerobicvikarie igår då den stackars ordinarie instruktören fått lunginflammation. Det var galet roligt, trots att det inte var så mycket deltagare och jag körde så svetten sprutade. Det straffar sig idag kan jag säga. Benen är SÅ ömma och magen och ryggen skall vi bara inte prata om. Hur kunde det bli så? Tycker jag tränar hyfsat allsidigt, men så var det visst inte. Det får nog bli mer variation på min träning framöver *L*

Missförstå mig rätt nu. Jag älskar verkligen mina barn mer är någonting annat och jag är innerligt tacksam för att det är mina. De är bäst i världen och jag skulle inte vilja ha några andra än just dessa tre (känner att jag måste skriva det innan jag sätter igång ;-))

MEN...

Måste man ALLTID, varje dag tycka att det är lattjo att vara mamma? Kan man inte få pausa från sina barn ibland? Nu menar jag inte paus på en kväll eller en helg, nej en mer rejäl paus.

Jag är så innerligt trött på att tjata, vara arg, att gnata, vara ledsen och främst av allt, att vara så HATAD som jag är! Det är INTE roligt att vara så illa omtyckt av sina barn av alla människor på jorden.

Jag VET att det är så det skall vara, jag VET att alla har det likadant, jag VET att det är faser som skall gås igenom. Men vad i helskotta har jag gjort för ont för att vara så illa omtyckt? Att vara illa omtyckt och hatad är INTE min grej. Inte överhuvudtaget. Och jag tycker verkligen, helt ärligt, inte att jag förtjänar det.

Nä, mer mammakärlek eller mammapaus till mig annars pallar mitt stackars hjärta snart inte längre...

Jag är en sådan där hopplös människa som hamnar i styrelser precis hela tiden. Styrelsearbete är oftast himla roligt, oerhört utvecklande och lärorikt men ibland kan jag nästan undvika att gå på årsmötet i de föreningar jag är medlem i bara för att inte "hamna" i styrelsen. Jag har oerhört svårt för att inte anta en utmaning och ännu svårare för att säga nej. Blir oftast väldigt smickrad när jag får en förfrågan från en valberedning och har även svårt att säga nej av den anledningen.

Detta året hade jag bestämt mig för att hålla helt styrelsefritt. Jag känner dels att jag inte hinner med och dels att jag måste få lite sug för att jobba med styrelsearbete igen. Men kan säga att de sista fem åren har det blivit lite för mycket av det goda helt enkelt. Så alla styrelseuppdag är avslutade utom ett, som ordförande i vår junisförening. Men det är inte särskilt betungande. Under våren har jag tackat nej till 7 st styrelseuppdrag och min förmåga att säga nej när jag faktiskt inte vill är något jag är lite stolt över. Även om jag har haft ångest varje gång jag har gjort det. Senast förra veckan tackade jag nej till ett uppdrag där personen som ringde var så påstridig att jag till slut (mot alla mina principer) blev snäsig och kände mig skitotrevlig. Jag kände att jag nästan fick panik och ville bara skrika  att LÅT MIG VA!!!! Det gjorde jag naturligtvis inte, men det är inte helt lätt att säga nej, när folk inte är van vid att jag gör det.

Senast idag pratade jag med några kompisar om det. Hur duktig jag har varit att tacka nej till massa uppdrag som jag ärligt talat inte är så intresserad av. TROTS, att jag känner mig smickrad.

MEN...Ikväll ringde en person från en valberedning och kom med ett erbjudande som jag nog visst inte kan tacka nej till...Ett spännande uppdrag som jag kan lära mig SÅ mycket av. Ett erbjudande som kanske inte kommer åter...Helt otippat...

Så gick det med den taktiken!

Vilket kaos...

Vi har burit, skrubbat, packat, slängt, plockat, rensat och torkat. Inne, ute, i källaren, i bilen, på balkongen, i husvagnen och i cykelförådet och allt vi har åstakommit är ett värre kaos än vad det var förut. My GOD, hur skall vi ta oss ur denna knipa? Trots en full billast till myrorna och en till tippen svämmar det över men saker som vi inte vet vad vi skall göra med. Hemmet är överfullt. Hade vi verkligen så mycket skit i husvagnen?

Men jag gissar att det är så det blir när man försöker göra allt man skjutit upp alldeles för länge, på alldeles för kort tid.

Ujujuj...Nu är det iallfall paus för kvällen. Lovade våra kämpar till barn att myskvällen skulle bli något alldeles speciellt för att muta dem.

Måste duscha, sedan blir det tv-soffan resten av kvällen. Är nått så såpass trött så att jag hoppas jag håller mig vaken bara ;-)