Har haft världens urladdning med äldsta dottern idag.

Vad fruktansvärt det är att vara så arg så att man blir rädd för sig själv. Och samtidigt känna SÅ mycket kärlek och ömhet för sitt barn att det känns som om hjärtat skall brista.

Man vill bara hålla om dem och viska i örat att man älskar dem, samtidigt som man måste intala sig själv att man inte får slåss med sina barn...

Så mycket motstridiga känslor. Det gör ont som faan...