Är fortfarande skitirro men nu skall jag dra på fest så jag tänker försöka glömma det ett tag. Åtminstone resten av kvällen...

Vår gymnastikförening fyller 90-år iår och det skall vi fira med stor baluns ikväll. Det kommer att bli kul. Sådetså!

Egentligen borde jag väl, som alla  bloggerskor av vikt, ta kort på kvällens outfit. ;-)

Kanske att det kommer imorgon om ni har tur...

Trevlig kväll hörrni!

Gårdagens frustration är fortfarande total. Är arg, sur, grinig, irro och ledsen och INSER att det är precis då som man inte bör skriva ett blogginlägg. Det är pisstrist att behöva läsa ett sådant här gnällinlägg och jag ber om urskt för att ni behöver göra detta.

Men fn också!

Jag vill gärna tro att vår familj är ganska så bra och att vi fungerar bra tillsammans men jag vet inte om jag bara försöker lura mig själv. Vårt storastora problem är kommunikationen. Jag och yngsta dottern är FÖR kommunikation. Maken och äldsta dottern är MOT kommunikation. Vad sonen är har inte riktigt visat sig. Just nu är han mest tjatig *L*

Vad som blir är att det blir värsta maktkampen. Desto mer desperata jag och yngsta dottern  blir efter att komminucera, desto mer kniper de andra två igen.

Kommunikation-gensvar=tjat!

Tjat=ännu sämre gensvar!

Hur kan det bara bli så? Hur kan två personer i samma familj bara TRO att de andra skall vara tankeläsare och förstå precis hur de tycker och tänker, hur de vill ha det och hur de önskar. Jag FATTAR inte! Ibland (oftare och oftare om jag skall vara ärlig) så skulle jag vilja slå någonting hårt i huvudet på de båda. (får man säga så?)

Envägskommunikation SUGER! Jag förvandlas till en oempatisk gnällkärring som inte fattar någonting. Och det gör mig SÅ frustrerad. Precis som om det vore mitt mål i livet att vara en tjatkärring som inte förstår hur andra tycker och tänker... Hur sjutton kunde det bli så här. Varför fick jag den här rollen?

He**ete oxå!