...det är här och nu...

Mina dagdrömmar börjar gå mig på nerverna. Vet inte vad jag vill med livet just nu. Har alltid haft drömmar, mål och strategier. De senaste veckorna har det gått upp för mig att jag vill SÅ mycket med mitt liv, har SÅ många mål och drömmar, att jag inte vet i vilken ände jag skall börja...

Ena stunden tänker jag att jag kan komma precis dit jag vill, det finns inget som kan stoppa mig. Alla drömmar är till för att jag skall kämpa framåt. Andra stunder undrar jag varför jag plågar mig såhär. Jag har allt som borde göra mig lycklig. Men...

...jag har ett sådant behov av att ta mig vidare i livet. Jag är en rastlös själ, så är det bara. Men det är inte schysst mot min familj. De har tålamod med mig och alla mina ideér, men varför kan jag inte bara var lycklig som det är? Jag har ju ingen anledning att inte vara det.

Jag vill resa jorden runt, göra någon skillnad, utveckla mig själv, bli skitsnyggast, vara passionerad och förändra världen. Är det för höga krav eller? Förmodligen...

Kanske är det bara en sådan där mittilivet kris eller nått. Men så länge det känns såhär förvirrande, så blir jag helt handlingsförlamad, precis som om jag bara går och väntar på att någonting skall hända...Vrickat jag vet...Men jag bara längtar...Så att det gör ont.

Andra normala trebarnsmorsor i min ålder verkar längta efter ett nytt hus, en semesterresa eller en ny karl. Men det är inte dit jag vill. Jag vill ha mer än så.

Är skiträdd för att sluta som en bitterfitta och känna att livet bara sprang ifrån mig...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja, jag försakar min gamla blogg för min nya. Det kanske inte är snällt att bara strunta i sin gamla trokänare, men just nu gör jag det ändå. Behövde en nystart. Ett roligt projekt tillsammans med min dotter. Och kul, det har vi! Kom gärna på besök! ...

Det var INTE alls min mening att göra er oroliga. Att skriva ett sådant  deppinlägg som jag gjorde förra veckan och sedan inte höra av sig på mängder av dagar. En del har ringt och varit nojiga som sjutton och jag tackar för all omtanke.   Hur är...

Om jag ärligt får säga vad jag tycker så är det liiiiite för mycket just nu. Febern ger inte med sig (3 månader nu), jag skall till Borås x2 denna veckan för olika undersökningar. Jag jobbar i helgen, vi har en 14-åring här hemma som inte är helt bal...

Vaknade utan (tjoho) feber i morse. Skuttade inte (men nästan) till jobbet. Jobbade på utav bara sjutton. Promenixade hemåt i solen. Hämtade upp Axel med medföljande kompis på fritids. Tog vägen förbi affären och handlade. Gick hem plockade upp maten...

I fredags när jag kom hem från jobbet låg ett brev och väntade på hallmattan. Ett stort, fint brev med handskriven adress, hur ofta för man sådana nu för tiden? I låg ett brev från min rara kusin. Ett brev som värmde ända ner i magen. Fullt av kärlek...