Håller ju förtvivlat på att kämpa bort de envisaste, tristaste, störigaste kilorna med fett på min kropp. Är i egentlig mening inte överviktig längre men jag trivs inte som det är nu, så jag har väl i runda slängar ca 5 kilo som jag skulle vilja bli av med. Det går finfint, med andra ord jag kämpar på som en tok, och jag krymper för var dag som går. Så långt allt ok.

Men, när jag äter så lite så att jag tappar i vikt, (Nu snackar vi inte alls hetsbantning på någon sätt, utan viktminsking i hälsosam takt), då orkar jag knappt någonting. Kände att jag var alldeles matt i benen när jag var ute och sprang i går kväll. Varje gång jag reser på mig snurrar det i skallen och jag är konstant trött.

Är det verkligen meningen? När jag kämpade mig ner från överviktig till normalviktig för 2 år sedan var det precis lika dant...Men äter jag mer så tappar jag inget i vikt.

Alltså, för tydlighetens skull. Jag ligger idag på ett bmi 24,5 och vill ner till bmi 22,8. Jag är alltså lång från underviktig.

Största problemet med att känna såhär är att det blir inte riktigt lika kul att träna som vanligt. Jag gissar att jag får nöja mig med hyffsat lågintensiv träning så länge, men det är egentligen inte min grej. Jag älskar att svettas, känna blodsmak i munnen och köra som en tok. Att vara matt och darrig hela dagarna är ju faktiskt inte heller något vidare festligt.

Dagens I-lands problem, jag vet...

Men, vad sjutton, det är MINA problem och jag tycker inte att det känns nått vidare bra!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja, jag försakar min gamla blogg för min nya. Det kanske inte är snällt att bara strunta i sin gamla trokänare, men just nu gör jag det ändå. Behövde en nystart. Ett roligt projekt tillsammans med min dotter. Och kul, det har vi! Kom gärna på besök! ...

Det var INTE alls min mening att göra er oroliga. Att skriva ett sådant  deppinlägg som jag gjorde förra veckan och sedan inte höra av sig på mängder av dagar. En del har ringt och varit nojiga som sjutton och jag tackar för all omtanke.   Hur är...

Om jag ärligt får säga vad jag tycker så är det liiiiite för mycket just nu. Febern ger inte med sig (3 månader nu), jag skall till Borås x2 denna veckan för olika undersökningar. Jag jobbar i helgen, vi har en 14-åring här hemma som inte är helt bal...

Vaknade utan (tjoho) feber i morse. Skuttade inte (men nästan) till jobbet. Jobbade på utav bara sjutton. Promenixade hemåt i solen. Hämtade upp Axel med medföljande kompis på fritids. Tog vägen förbi affären och handlade. Gick hem plockade upp maten...

I fredags när jag kom hem från jobbet låg ett brev och väntade på hallmattan. Ett stort, fint brev med handskriven adress, hur ofta för man sådana nu för tiden? I låg ett brev från min rara kusin. Ett brev som värmde ända ner i magen. Fullt av kärlek...