Äldsta dottern har i läxa i svenskan att skriva Boken om sig själv. Jag och maken har fått i läxa att bidra med varsin del. Jag skrev ett brev till min dotter:

Till min älskade dotter!

Tänk, när pappa och jag fick reda på att du bodde i min mage så blev vi först dödsförskräckta. Vi var inte så gamla och ALLA andra tyckte vi var för unga för att bli föräldrar. Fast vi ville så gärna ha dig och stod på oss.  Klart att vi skulle bli föräldrar till just dig. Som vi längtade… När du äntligen bestämde dig för att komma ut blev vi så glada att det var just du som kom. Vi trodde att vi skulle få en kille som skulle heta Axel. Men det var du. Vår egen dotter!

Redan som bebis var du lugn i sinnet och det är du fortfarande. En egenskap som jag själv önskar jag hade, men du har den efter din pappa och inte efter mig… Innan dina småsyskon kom njöt pappa och jag av att bara få vara med dig. Vår härliga, glada unge! Pappa och jag jobbade tyvärr alldeles för mycket, så du fick vara hos din dagmamma många timmar varje vecka. Tur att du trivdes så bra där. Din dagmamma Birgitta var jättegullig och ni stod varandra väldigt nära.

När du var 4 år kom din lillasyster och när du var 10 år kom lillebror.  En så snäll storasyster som du är får man nog leta efter. Du har sådant tålamod (motsatt mot mig då) och är diplomatisk. Tror inte att vår familj hade fungerat lika bra om inte du var som du är. När familjen är på kollisionskurs är det ofta du som fungerar som medlare med ditt lugna sätt.

Din skoltid har tyvärr varit onödigt tuff. Eftersom du är rakryggad och alltid står upp för de som blir orättvist behandlade har du åkt på många smällar genom åren. Min älskling, jag vet att du många gånger varit ledsen och undrar varför du skall vara så himla snäll jämt, varför jag och pappa har uppmuntrat dig till att vara snäll och jämt vara en schysst kompis. Men du skall veta att vi är SÅ stolta över dig och vi VET att du kommer gå hur långt som helst. Det är du som har rätt. Alla förtjänar att bli behandlade med respekt, även du!

Även om du kanske mest är lik din pappa till sättet (lugn, diplomatisk, tålmodig och virrig) så har du och jag i alla fall samma humor. Vi skrattar år samma saker och du har så smittande skratt att skrattar du så skrattar jag med. Det är härligt! Jag tycker det är roligt att du vill vara med mig ibland i alla fall, även om jag har fått börja acceptera att kompisarna är viktigare än vad jag är. Det är mysigt när du går med mig ut och springer eller när du följer med på yoga, eller bara glor på film (vi gillar ju samma slags filmer. De med söta småkillar!)

Vad jag mer vill säga är att du alltid har haft ett gott självförtroende, och jag vet att efter alla tuffa motgångar i skolan så har det naggats i kanten. Det är ledsamt att se och jag hoppas att du hittar tillbaks till det. För du är fantastisk och om du följer dina drömmar och är dig själv så kommer du att uppfylla dem alla. Låt ingen annan sätta sig på dig för det är det ingen som har rätt till! Pappa och jag tror på dig och din förmåga, så snälla, lita på den du med!

Pussar och Kramar i massor

/Din mamma  

 

Matildas Louise

1 april 2008 20:11

Ville bara kommentera ditt brev till Matilda. Det var ett sant och fint brev. Mamma skrev ett om mig med och jag måste säga som Matilda sa, man blir tårögd av alla ord. Ni mammor är verkligen uppskattade av oss barn även fast det inte alltid verkar så.
Kramar Louise

 

Anna

1 april 2008 20:20

Louise: Tack vännen! Det är tur att båda jag och din mamma fattar att ni gillar oss! Ibland iallafall!

Vi får bestämma en bra dag som ni kan komma hit. Fredag em, typ 5? Funkar det tror du?

Kram tillbaks!

http://anna-panna.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja, jag försakar min gamla blogg för min nya. Det kanske inte är snällt att bara strunta i sin gamla trokänare, men just nu gör jag det ändå. Behövde en nystart. Ett roligt projekt tillsammans med min dotter. Och kul, det har vi! Kom gärna på besök! ...

Det var INTE alls min mening att göra er oroliga. Att skriva ett sådant  deppinlägg som jag gjorde förra veckan och sedan inte höra av sig på mängder av dagar. En del har ringt och varit nojiga som sjutton och jag tackar för all omtanke.   Hur är...

Om jag ärligt får säga vad jag tycker så är det liiiiite för mycket just nu. Febern ger inte med sig (3 månader nu), jag skall till Borås x2 denna veckan för olika undersökningar. Jag jobbar i helgen, vi har en 14-åring här hemma som inte är helt bal...

Vaknade utan (tjoho) feber i morse. Skuttade inte (men nästan) till jobbet. Jobbade på utav bara sjutton. Promenixade hemåt i solen. Hämtade upp Axel med medföljande kompis på fritids. Tog vägen förbi affären och handlade. Gick hem plockade upp maten...

I fredags när jag kom hem från jobbet låg ett brev och väntade på hallmattan. Ett stort, fint brev med handskriven adress, hur ofta för man sådana nu för tiden? I låg ett brev från min rara kusin. Ett brev som värmde ända ner i magen. Fullt av kärlek...